annicaHandsDown

Efter mycket om och men så orkade jag inte lyssna mer på omgivningens tjat om att det var så bråttom att börja packa, utan jag föll för trycket och gjorde slag i saken. Så nu har jag i över en veckas tid levt i mitt flyttkartongs-kaos. Riktigt hemtrevligt! ;) Nu är allt nerpackat iaf, utom vi och de små fyrbenta, vi får med spänd förväntan vänta en stund till. Känns ganska skönt att den här delen är avklarad och relativt smärtfritt gick det också. Så nu sitter jag här och mest bävar inför städningen som också måste göras. . . Om det finns någon frivillig själ, så är det bara att komma över, jag är inte snål på det viset ;)

Allt annat är fix och färdigt- försäkringar, värme, lagfart, avfallssortering m.m Vi kan ha sagt till om ett större sopkärl än vi behöver, men om det är den enda missen så tror jag att vi överlever ändå ;)

Undrar just om det skulle kunna vara något? Så man åtminstone fick en känsla av att man kunde göra fler saker

samtidigt än vad som är fysiskt möjligt. Nej, det är väl inget att skämta om, men idag kände jag verkligen att jag skulle

behövt dela på mig så att jag kunde vara på två olika ställen samtidigt. En idé värd att tänka på? Nej, troligtvis inte, man

får lära sig att människor utan personlighetsstörningar helt enkelt får hålla sig till en sak i taget.

Intressanta diskussioner på jobbet idag förresten, många dubbla budskap. Kan det vara så att man själv också ofta är så

där tvetydig utan att veta om det?


The Word Is Deep ;)